Kassandra har de senaste dagarna fått flera små tumörer men var pigg och åt bra. Men i förrgår sov hon hela natten och åt inte. Totalt otypiskt Kassandra. Alltså en tydligt hint, det var dags. Jag stod med henne i handen och var påväg packa in henne i en transportbox när Annika (som har pflegestället = vårdstället ungefär på svenska, för Hamsterhjälpen här i Bremen) ringde och frågade om jag var hemma. Hon ville komma förbi. Jättebra, då även om jag var rätt säker är det alltid skönt att få en andra åsikt och dessutom av en som sett många hamstrar.
Hon var av samma åsikt som mig, det var dags.
Eftersom Elvira åter ätit dåligt och i förrgår knappt nått alls ville jag ta med henne också och bad Annika titta även på henne. Då fick vi se hon blödde från nosen och andades väldigt snabbt. Som om hon hade svårt få luft. Snabbt packade vi in henne också och iväg till kliniken jag har här i närheten.
Jag var beredd på att det var dags även för henne men där fanns ju lite hopp att det kanske "bara" var en infektion. Men veterinären kollade och lyssnade på henne och lungor och hjärta låt bra, alltså ingen infektion. Allt pekade på en tumor i luftvägarna eller runt om och så trycker den. Så det var inget att göra. Båda avlivades. Snälla Annika erbjöd mig direkt att begrava dom på hennes kolonilott så vi åkte och gjorde det direkt.
Kassandra
Min drottning, min stjärna, den snällaste hamster jag någonsin mött och så människovänlig. För Kassandra var människor äventyr! Alltså kom hon springande när man ropade på henne och hon var gärna med på allt. Kröp själv alltid upp i handen och satte sig blickstill tills man var framme då blev det fart. Vem ska nu väcka mig på nätterna? Riva ner mina tapeter? Klättra mina byxben upp? Käka upp betongväggar och golvlister? Och självmant flytta in i min garderob? Hon lämnar ett gigantiskt hål efter sig men jag är så tacksam över att ha fått ha henne i nästan ett år.
Elvira
Jag kommer aldrig glömma hennes första förtjusta steg i en stor bur! En bur som var lika bred som hennes förra fängelse var långt! Och lekplatser. Som hon älskade att vara på dom och äntligen få kunna springa! Och så försiktig men tacksam när hon fick godis. Hon tog det alltid så försiktigt och tittade på en ur stora svarta ögon som om hon frågade om det verkligen var till henne?! Lilla vän, du hade ett hemskt liv men du fick i alla fall 4 månader med mycket plats, rätt mat och uppleva att människor kan vara snälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar