torsdag 31 december 2015

Nils

Nils köptes i en zoohandel tillsammans med sin bror. Som vanligt fick köparen inte bra råd. För det första ska hamstrar bo själva (undantag Campbells som uppfötts speciellt för grupphållande). För det andra var utrustningen och fodret fel. Det slutade med att Nils blev halvt ihjälbiten av sin dominantare bror. Som tur var fattade köparen att man måste skilja på dom. Och efter vetetrinärvård läkte Nils ihop. Men två hamstrar som behövde varsinn bur osv ville man inte ha så även Nils las ut på annons som perfekt julklapp.

Även med Nils var det en massa hit och dit. Han satt i Nordrehin-Westfahlen i Lünenschied. Jag sa jag kunde komma med tåg och hämta upp honom men de ville inte möta mig på stationen och jag kunde inte ta mig dit de bodde och sen hinna hem igen. Så en tjej på ett hamsterforum (där hjälps man åt om en hamster måste räddas) anmälde sig då som intresserad. Hon bor i Paderborn, 1,5 timme därifrån men skulle i närheten på fredagen efter jul på släktmiddag. Då kom det fram att ägaren inte tyckte man skulle utsätta en hamster för en tågresa! Men stänga in den med för litet hjul, inget hus, för lite spån och fel mat det går bra?!. Hur som helst så hämtade hon upp honom i fredags och till igår hade vi hittat en person som skulle från Paderborn till Bremen och fira nyår. Här är det vanligt man åker ihop och det finns en speciell förening dit man anmäler sina resor och så kan man där hitta skjuts.

Igår kväll hämtade jag så upp honom vid universitetet här i Bremen. Nils är en hybrid dvärghamster (korsning Campbell-Dsungare), 8 månader gammal och färgen är blue mottet, alltså blå fläckig.

Troligen lider han av diabetes, han har inatt druckit sin vattenskål tom. Diabetes är en vanlig åkomma hos dvärghamstrar utfodras fel. Har försökt få ett urinprov av honom men idag vid lunch när han var vaken ville han inte kissa. Om jag inte får ett så blir det ett besök hos Dr Pabst efter helgdagarna så får han ta ett urinprov (hos veterinären gör man det med spruta). Man gör inte så mycket om en hamster har det, men det måste ju konstateras (att de dricker mycket kan också vara tecken på urinvägsinfektion och isåfall behövs ju medicin) och sen ger man speciellt foder som är mer fett än kolhydratrikt samt att man ger 20-25g bockhornsklöverfrön om dagen. Det sänker blodsockret. Annars är det som vanligt med grönsaker och sånt, att inte ge sådana med mycket socker i. Men det ser jag ju till redan med mina andra som har en diabetesrisk.

Här är lite foton från när han utförskade sitt nya hem igår kväll, Nils har "ärvt" Orca buren efter Fluffis. Så nur bor en mycket liten dvärghamster på 200x60 cm.

















Fernando

Så här kommer först en liten mer ordentligare presentation av Fernando.

Hans ålder har varierat under mina samtal med tidigare ägare. Allt från 1,5 år gammal till vad jag nu tror är rätt 8 månader.

Fernando annonserades ut som perfekt julklapp vilket är idiotiskt. Nog för att han är både tam och snäll men någon julklapp till barn är han inte! Men förra ägaren var tyvärr inte insatt. Hon var inte elak, hon gillar honom och har fått lite kort skickade tills sig från mig och förstår nu hur bra han har det och hur hamsterhem ska se ut, Han satt i en liten gallerbur, utan hjul, utan hus, med bomull att sova i och mat som inte alls passar en hamster. Hamster ska inte äta pellets! Dessutom var strömängden ungefär 2-3 centimeter. Vilket är dåligt för ett djur som i naturen gräver upp till 1 meter djupa hålor.


Buren ser större ut på bilden ur denna vinkel än vad den är i verkligheten. När jag plockade ur den hittade jag dessutom ett litet plasthus längst in i bomullshögen. Ett så litet hus han kom inte ens in i det. Det som hänger från taket och ser ut som ett hus (ja det är ju ett) är även det så litet han kom inte in. Buren stod i köket där det ständig var oljud. Dessutom hade dom ett spädbarn och 2 katter.

Fernando hämtade jag i måndags när jag hämtade akvariet. Men jag ville presentera han och Nils samtidigt så jag har hållit det hemligt :)

Och jag (eller Fernando då) hade verkligen tur. Jag kollade inte mer mina meddelanden efter att vi gjort upp om tid för köpet och adress. När jag kom hem och skulle radera allt märkte jag hon skrivit till mig sent på söndagskvällen att hon ångrat sig och ville behålla honom. Men hon sa inget på måndagen heller så. Men tur! Hade jag läst det innan hade jag ju inte åkt dit.

Fernando har visat sig rätt nyfiken och orädd så han fick prova på lekplats redan dagen efter. Man märkte han är inte van, där mina tjejer lätt springer och klättrar upp och ner var han rätt klumpig. Men han lär sig. Första dygnet fattade han inte vad hjulet var till för och satt i det och gungade. Men redan igår kväll så sprang han länge i det. Även om man måste ta flera pauser då han inte har någon kondition alls. 

Här kommer en hel hög med bilder. Först från första kvällen i buren och sen från tisdagens första lekplatsbesök. Fernando bor i Star Wars buren som är 200x60 cm och har 30 cm spåndjup. Han har inte kommit på man kan gräva än men det kommer nog hoppas jag. Ibland tar det tid (Flixx behövde ju nästan 1 år innan hon fattade det). 
























En historia

Det är mörkt och varmt. Jag ligger tätt tillsammans med min mamma och mina syskon i en genomskinlig låda med lite spån i. Våra andetag slår imma på rutorna hela tiden och därför är vårt spån fuktigt. Vi har ingen möjlighet att springa, busa och leka, för efter bara ett par få steg är det åter en vägg. Jag snubblar över matskålen, som det ligger lite mat i. Jag är törstig men min lillasyster har åter skyfflat vattenskålen full i spån. Nu har vi inget mer att dricka och natten har precis börjat. Vi vill leka, springa och busa men vi trampar på varandra när vi försöker. Därför blir det ofta bråk och så sakta börjar vi bitas varandra i frustration. Jag hoppas natten går fort och att vi får nytt friskt vatten. Jag kryper åter till mina syskon i den stora pälshögen och hoppas att allt blir bättre imorgon. Jag är väldigt, väldigt ledsen.
Nästa dag blir jag plötsligt väckt av en stor hand som tar tag i mig. Handen sätter mig i en större starkt belyst låda med mer spån, med ett gömställe, lite mat och flaska med rör på. När jag med min tunga slickar på röret kommer det vatten. Försiktig undersöker jag mitt ställe. Det är lite större än det gamla men även här kommer vi nog att bråka för att det blir för trångt. Jag tittar uppåt och väntar på min mamma och mina syskon men de kommer inte. Istället stängs luckan och handen försvinner. Plötsligt ser jag flera stora skuggor som går förbi utanför mitt fönster, andra händer som slår och bankar på glaset. Så högt att det gör ont i mina öron och skrämmer mig så jag gömmer mig. Så mycket ljus, så mycket ljud och stora figurer. Jag gräver mig en stor hög spån framför mitt gömställe och försöker så i mörkret att sova lite. Jag är ensam och jag har stor, stor ångest.
Jag vet inte hur länge jag har sovit. Plötsligt blir mitt gömställe bortlyft och åter blir jag väckt. Ljuset är fortfarande väldigt starkt, det bländar mig så att jag först måste knipa ihop ögonen hårt. Varför får jag inte sova ifred? Innan jag ser vad som händer, tar en ny stor hand tag i mig. Det är en massa oljud, flera stämmor surrar om mig och jag vet inte vad som händer. Sen blir jag satt i lite mindre händer som håller mig rätt hårt. Jag försöker att komma därifrån men händerna trycker så hårt att jag inte kommer loss. De gör mig illa. En skrillande hög stämma borrar sig in i mina öron och samtidigt stoppas jag i en tom mörk låda som luktar konstigt. Jag får i alla fall med mig lite spån som luktar hemma. Åter en trång låda, denna gång med små hål runt om. Det hoppar och far något hemskt och jag kan inte hålla mig fast i nått. Jag försöker att trycka min näsa genom ett av hålen för att få lite frisk luft. Jag blir omskakad och hör hundra olika främmande ljud, en dov knall och ett hemskt brummande och blir åter omskakad. En liten människa försöker hela tiden att titta in i min låda och puttar mig så hela tiden tillbaka. Vad sker nu, vart kommer jag? Jag kryper skakande ihop i ett hörn i lådan och hoppas att allt blir bra.
Efter ett tag med mycket skakande och höga ljut blir min låda avställd och öppnad. Jag är rädd för att gå ut men det kan väl inte vara hemskare än där inne. Alltså sträcker jag försiktigt min nos ur lådan och försöker med mina känselhår att undersöka mitt nya ställe. Åter ett högt skrik och plötsligt blir lådan ställd på högkant och jag ramlar med huvudet före ner i mitt nya okända ställe. Jag har ingen aning om det är säkert eller om något lurar på mig här så jag springer så fort jag kan in i ett plasthus fyllt med något konstig vitt. Jag gillar det inte, överallt är det trådigt och damm och det fastnar i mina klor och mina andetag som gör väggarna fuktiga - jag hade så hoppats det skulle bli bättre - , blir det också fort dålig luft. Men just du är det inte viktigt, jag vill bara få lugn och ro, jag vill vila och hämta mig från alla intryck. Snälla låt mig i alla fall få sova lite. Kanske är allt bättre efter lite sömn. Jag rullar ihop mig och är väldigt, väldigt trött.
Faktiskt vaknar jag av mig själv när jag fått sova ut. Kanske har jag tur denna gång. Försiktigt vågar jag mig ut ur mitt hus. Åter hittar jag en skål med mat, tyvärr jag kan bara äta solblommefröna och majsen, allt annat smakar hemskt. Mer finns det tyvärr inte att äta. Även här finns det en vattenflaska, tyvärr är kulan så tung att jag får använda all min kraft för att få den att röra på sig när jag slickar på den. Jag lyckas med mina sista krafter att släcka min stora törst. Bredvid vattnet hänger en sten. Jag slickar försiktigt på den och måste åter dricka, så salt smakar den. Jag förstår inte vad det ska vara bra för, jag dricker dock ändå. En runda i mitt nya hem och jag skaffar mig ett första intryck. Spånet täcker precis botten, det finns inte nog att gräva i. Ovanför mig är galler. I detta galler hänger ett hjul. Nyfiken hoppar jag in och börjar för första gången att springa lite. Efter en liten stund har jag ryggsmärtor, för att jag måste böja min rygg något fruktansvärt för att kunna springa. Men äntligen kan jag röra på mig, alltså ignorerar jag smärtorna och springer, springer, springer.
Plötsligt tänds ljuset och den lilla människan sliter mig ur hjulet. Jag blir så rädd att jag av ren reflex biter tag. Den lilla människan skriker, låter mig falla och jag landar mitt i min matskål. Den stora människan kommer, den lilla gråter och pekar på mig. Jag står vid gallret och vill berätta att det inte var menat. Det var en olycka. Dom förstår mig inte. Istället slår de så hårt på gallret att hela buren vibrerar. Fort springer jag tillbaka in i huset och gömmer mig, innan de på nytt försöker ta ut mig. Men det händer inget. Dom lämnar mig ifred. Darrande rullar jag ihop mig och är väldigt, väldigt förvirrad.
Långa nätter tillbringar jag i min lilla bur, som är rätt ödsligt inredd. Vatten och mat får jag bara när den lilla människan kommer ihåg det, i övrigt verkar han inte mer vilja veta av mig. Mitt toahörn stinker så hemskt att jag helst inte vill gå dit men jag vill inte pinka i min säng heller. Det enda som tröstar mig är mitt hjul även om jag pga ryggsmärtor knappt kan röra mig. Jag springer, springer, springer fort som vinden och hoppas att det någon gång tar mig bort.
En dag, när jag inte längre kan räkna de ensamma nätterna, hör jag en röst som jag inte känner igen. Den är varm, lugn och vänlig, den skriker och vrålar inte. Nyfiken kommer jag ut ur mitt hus. En stor hand kommer långsamt in i min bur och jag blir av gammal vana rädd, jag vet ju inte om jag kan lita på den. Men handen lägger sig på botten och gör inget mer. Långsamt närmar jag mig handen. Den luktar annat. Försiktigt sätter jag mina tassar på den. Den ligger fortfarande still. Jag klättrar helt upp i handen. Kanske vill denna hand leka med mig? Väldigt försiktigt lägger sig en tumme på min rygg och de andra fingrarna sluter sig om mig. Jag låter det ske, för handen gör det försiktigt och jag har känslan av att den vill mig inget illa. Åter hör jag den lugna rösten. Jag ser ansiktet på en främmande människa. För första gången ser jag i detta ansikte ingen ilska eller likgiltighet utan känner en vänlig kärlek. Jag låter mig utan problem sättas i en stor låda med flera luftspalter och en grön, mjuk botten. Den luktar natur och frihet och jag kan direkt borra ner mig i det gröna. Lådan börjar skumpa, jag kommer visst att flytta igen. Jag borrar ner mig i det sköna gröna och jag är väldigt, väldigt förväntansfull.

Ute är det kallt och något vitt kommer från ovan. Sen dess jag kom till något som heter Hamsterhjälpen har det nu gått en tid. Jag har efter så många flyttar, ensamma nätter och ett för litet hjul och alldeles för lite omväxling äntligen haft lite tur. Min nya bur är enorm och har till och med två våningar. Mitt spån är så djupt att jag kan gräva ner mig, mitt hjul är så stort så jag inte längre behöver springa med böjd rygg och min mat och mitt vatten blir varje dag bytt. Det smakar super och varje dag får jag läckra saftiga saker som min människa kommer med från rummet som doftar så gott från mat. Jag har till och med en egen bunke med sand. I den kan jag rulla mig i när jag får lust och en egen toalett, som minst varannan dag blir rengjord. Mitt sovställe, som jag alldeles själv har byggt mig i ett hörn är stort och det bästa är att jag har jättemycket plats att borra in mig i. Och det bästa av allt - när jag går till glasskivan, som genom alla lufthål inte är fuktig, kommer människan och pratar och leker med mig. Hon lyfter försiktigt upp mig, hon gosar med mig, ibland lite för mycket, men jag tillåter det, för hon menar väl. Sen sätter hon mig på marken och låter mig springa fritt hur jag vill. Det finns så mycket att undersöka, lukta på och erövra och trots det kommer jag ofta tillbaka till henne och låter mig gosas med. Det är underbart varmt i mitt nya hem och jag behöver inte oroa mig för hur jag ska klara den kalla årstiden. Jag undrar om min mamma och mina syskon också haft sån tur? Här är det skönare än vad jag någonsin kunnat önska mig. Jag vill behålla min människa och hoppas jag aldrig mer måste flytta.
I detta sinne: 
VÄLKOMNA FERNANDO och NILS
Två "fängelsehamstrar" som nu får chansen att leva ett riktigt hamsterliv. Jag vet jag sa jag skulle minska ner. Men när jag har tomma burar och de här två fanns i närheten så kan jag inte blunda och titta åt ett annat håll. Dessutom lägger jag hellre mina pengar på något så meningsfullt än köper en massa kläder, smink, dricker upp de på krogen eller reser utomlands. Jag har i alla fall hållt mig ifrån tjejer. Båda är killar.
Presenterar båda lite närmare senare men här två bilder. 
Fernando, korthårig guldhamster, cremefärgad, ca 8 månader gammal

Nils, hybrid dväghamster, blue motted, ca 8 månader han med

Båda naturligtvis döpta efter fotbollsspelare :)


onsdag 30 december 2015

Fluffolinos nya place

Så nu är det färdigt och Fluffet överflyttad. Här är nya lyxvåningen med ständig tillgång till lekplatsen som jag hoppas hon tänker använda. Nu kan hon ju gå ut när hon vill och eftersom hon verkar vara vaken sent (jag är ju ibland vaken till 03.00 utan att se henne) så har hon nu ständig tillgång.

Passade på att väga damen också 214g.